Att vara fritidspolitiker suger.....

Det är ingen enkel historia med att vara aktiv i allehanda föreningar.
Med jämna mellanrum publiceras artiklar om politiker och andra föreningsengagerade om avhopp.
Jag tror att man helt enkelt inte orkar längre.
Vi måste ställa rimliga krav på oss själva och andra.

Man ska ju vara så klok, att man bromsar själv när tåget går för snabbt, men det är inte möjligt när man "vill vara med".
Det kan ibland räcka med att man inte är just med några gånger, så räknas man inte helt ut längre.
De eller den som för tillfället tar sina krafter till att hela tiden springer med, hyllas som solidarisk och engagerad. Tills personen stupar.
Och så har man istället förlorat ännu en engagerad person.
Jag tycker att det är på tiden, att även den som bara har möjlighet att ge en liten del av sin fritid till föreningsliv, ska hyllas och uppskattas.
Som jag förstår det, så har alla partifärger samma problem, och särskilt nu när det närmar sig valtid igen.
Partipiskan åker fram, som förtroendevalda ska vi vara med på det, på ditt, på datt för det är vår skyldighet. Samordnarna ska peka med "hela handen" och ställa krav på ökat engagemang och nu handlar allt om måsten.
En av mina närmaste kamrater vet vad det handlar om, eftersom han själv har bränt ut sig en gång. Man är ingen övermänniska och man måste få vila, ha fritid och helt enkelt ägna sig åt familjelivet också.
Jag försöker dra ner på uppdrag och måsten. Men det stöter på patrull. Mest från mig själv eftersom jag är lagd åt det hållet att ha svårt till att vara still.
Men jag kan å andra sidan inte välja när jag nu är förtroendevald.
Exempel;
Som ersättare i nämnde har jag mina uppgifter, och det som följer med.
Som ordförande för en S-förening, har jag mina givna uppgifter och det innebär även ordförandeträffar.
Tilläggas möten AK-styrelsen, Repskapet, kongresser, planeringsdagar.
För närvarande en ordförandeutbildning för att bli ännu bättre.
Dessa alla uppgifter sker på min fritid. Utöver det hoppas jag komma in i fullmäktige.
Med planering går det, men så är gränsen nådd.
Om jag klagar? Nej, nej, jag älskar det här, men när det växer utöver så tryter orken.
Höstprojekt, Åka till kungsträdgården, extra utdelningar, ut och möt folk, hålla sig ajour och gärna åka på extra seminarier.
Jag får inte ihop det.
Jag klagar fortfarande inte, men jag måste få bestämma själv hur mycket jag ska hinna med.
Mina semesterdagar räcker inte heller. Senaste upptakten till kungsträdgården hade betydd 2 nätters ledighet eftersom jag hade jobbpass.
Det ska pekas med hela handen sägs det. Och jag kan bara säga följande;
De uppgifter jag har, vill jag göra bra. Jag vill känna att jag ägnar god tid till det jag åtagit mig.
Så därför kommer även jag att peka med hela handen, och markera hur mycket tid jag kan lägga ner på det som går på min fritid.
Mitt engageman ska tas på allvar och inte tas för givet.
För alla de, som har som arbete och är avlönade politiker kan jag bara gratulera. Det finns så mycket att göra och jag önskade jag hade samma utgångsläge. Det har jag inte. Önskan är självklart att få kunna projektera alla det möjligheter som finns. Så är det inte. Och det måste anpassas till.

Jag älskar min politik och mina underbara partikamrater.
Jag ger verkligen allt, men jag måste börja ge mer överkomligt av mig själv.

Varmt Liza

Liza i "här är ditt liv"!!

Det var kul att se att just Eliasson var gäst i "Här är ditt liv". Tyvärr kunde jag bara se en kort stund eftersom det dags att åka till jobbet en stund efter start.
Så tänker jag vara lite gnällig. 3 karlar på rad, och jag undrar naturligtvis vem som blir den fjärde gästen.
Jag skulle hemskt gärna vilja vara gäst, men jag är far away from special star, så det är bara att drömma om.
Nu behöver man ju i och för sig inte vara det för att låta det bli ett utomordentligt spännande program.
Jag minns Lasse Holmqvists program med en helt okänd FN-soldat som var otroligt spännande. Eller den där äldre kvinnan som hade jobbat många år i missionens tjänst och utvecklade kvinnors arbetsvillkor bl a i indien tror jag. Kan ha fel på land, men det var också otroligt spännande.
Vad skulle då jag bidra med?
Ja, en bit av uppväxten på söder, barnkrubban (dagis) bus och lek i Björns trädgård på Medborgarplatsen. Som senare blev bus och lek på kvarnen, på Medborgarplatsen.
Vi söderungar tvångsbadades i skolan. Man ansåg väl att vi var extra skitiga eftersom vi södermänniskor inte hade annat än kallvatten och gemensamt badkar i källaren.
Varannan vecka pojkar och varannan vecka flickor.
Men jag lovar, att gasspisarna gick för höga lågor för att familjen skulle ha varmvatten till disk, badbalja och tvättkok.
Vad skulle jag mer kunna erbjuda.....tja herregudars nog skulle jag kunna ställa till med ett dubbelprogram!
Och fick jag sen klämma in en del om den fackliga rörelsen och socialdemokraternas kamp skulle jag vara rätt nöjd.
Men för att återkomma till denna nutida programserie, så funderar jag alltså hur nästa avsnitt kommer att se ut.
Efter tre män, en lysande skådespelare, en framgångsrik fotbollstränare i kostym, och denne fantastiske Eliasson, så undrar jag hur kvinnan kommer att se ut. Ja för jag tar för givet att det kommer en kvinna nästa gång.
Det intressanta är att jag tror att man medvetet har börjat programserien med tre starka män för att få tittare. Kanske är det feministen i mig som gnäker, men det här mönstret har man liksom sett tidigare.
Jag hoppas innerligt, att kvinnan är en spännande person och att man inte drämmer till med en bjäfsig flamsa som tar udden av framgångskavalkaden.
Men egentligen är det att hålla konceptet på det viset. Tre vise framgångsrike män, och den flamsige kvinnan.
Nej, håll stilen nu TV och gör något vettigt av fortsättningen. Fick jag bestämma skulle det bli Antonia Axelsson eller Marie Ledin. Vi får väl se hur man lägger ribban för den kvinnliga kvoteringen i programidén!
Här i Norrtälje skall det snart gå av stapeln en dansuppvisning har jag hört talas om.
Några av domarna från lets dance och några av våra lokalkändisar som ska uppträda. Namnen är än så länge hemliga och jag kan säga redan nu att jag är rätt sur som inte blev tillfrågad.
Hade gärna tagit chansen till att dansa en cha cha om de även så vore att det blev Reidar Carlsson som danspartner. (redaktör på Norrtelje tidning)Vad gör man inte för konsten.
Nåväl, var är väl en bal på slottet.......
Varmt Liza

En damptant med en dito läkare är inte lätt.....

Att ha en läkare inom NPF som själv har ADHD, kan vara en otroligt intressant upplevelse.
Efter att ha besökt min husläkare och bestämt mig för att skriva in mig inom landstingets kluriga nätverk har en kul mailväxling pågått.
Ja, jag går alltså privat sedan ett antal år men tänkte att jag kanske behöver se över olika hjälpmedel mm.
Alltså i våras slutade jag med min medicin. På eget beslut. Att jobba som nattis och ta medicin varje morgon kl 08.00, 10,00, 12.00, 14.00 och 16.00 gjorde sömnen outhärdig. Det blev helt enkelt ingen djupsömn och det var bara att lägga ner. I stället får jag försöka tampas med mig själv och det går faktiskt ganska bra med tanke på utgångsläget.
Min läkare blev ju inte så glad precis, och tro det, efter nästan ett år i försök att ställa in medicinen på mig så lägger jag av. Otacksamma kvinna!
Nåväl,
Min käre husläkare ville naturligtvis ha ett utlåtande att gå på för remiss.

Så jag mailade;

Hej xx, behöver ett intyg till min husläkare för att kunna söka vidare till hjälpmedel. Och så vill jag ha tid för fortsatt utredning av Aspergern.....

En månad senare,

Elizabeth, Semesterstängt fram till .....

Och sen var det tystnad.

Hej xx, har inte fått svar på min mail, jag behöver intyg till min husläkare och så vill jag ha tid för fortsatt utredning.....

Skickades två gånger.

Elizabeth, Tyvärr har min dator kraschat. Och av alla journaler så gick just inte din att rädda...... bla bla bla......

Hej xx, men du har väl en back up? det måste man väl ha?!
Men jag behöver i alla fall ett intyg och du vet ju så du kan väl skriva ett.

Elizabeth, jag har skickat intyg? har du bytt adress?

Hej xx, nej, jag har samma adress som förut....xx....xxx.....xx...
och så vill jag ju ha tid för fortsatt utredning......

Ja, så här kan det vara i min värld. Och än så länge har jag inte kommit till slutfasen av mailandet.

Jag ska väl tillägga att även min läkare har ADHD, och det kanske säger allt.....

Att vara damptant har sina ljuvliga sidor och det är fantastiskt roligt när man träffar sina gelikar, men det kan bli enorma omvägar också där man inte kommer till skott.
Inom politiken och en stor del av den offentliga eliten är det otroligt intressant att se hur personer med NPF hanterar sina liv och sina yrken. När man själv har diagnosen är man ganska vaksam på de där nyanserna som säger allt.
Man blir ju ganska bra på att dölja för "vanligt" folk vissa tecken och framförallt de tics man har. Jo jag har flera stycken, som kan variera men de talar jag inte om eftersom då får jag svårare att dölja dem.
Jag skulle kunna nämna hur många officiella personer som helst som har synliga diagnoser, men det är inte min uppgift.
Däremot, tar jag det som en uppgift att upplysa om NPF och hoppas på att just du som läser det här börjar förstå.
Attention Stockholms Län är mitt arbetsfält, och dit är du välkommen!

Fortsättning följer, mellan min käre läkare och mig!

Varmt, från en damptant!

Liza

Psykiatrireformen behöver, förändras och det snarast

Morgonens DN har en mycket bra artikel om personer med psykiska funktionshinder.
Jag har vid många tillfällen pratat om ett flertal områden som behöver moderniseras och ses över.
Just psykiatrin, behöver stora insatser och det gäller alla former av psykiatri och då räknar jag in NPF (neuropsykiatri) särskilt för att den inte längre ska få stå i skymundan som ett sorts tillstånd som de flesta tror är övergående.
Lillsjönäs visar ett gott exempel på, när byråkratin råder och människan inte tar itu med verklighetens innebörd. Betydelsen för ett stort antal människor vars dagliga liv kan sättas på spel.
90-talets psykiatrireform är inte ett särskilt gott exempel på framförhålllning.
Man kan säga att tanken kan vara god, när man vill se ett samhälle där alla har lika värde och ska ha samma förutsättningar. I det stora hela ett fint tänkt, men i praktiken ger det ingen som helst lösning för brukaren.
Vi måste bättre värdera, vad vi menar med att ha lika värde och samma förutsättningar. Meningens värde är en sak men den praktiska dagliga likvärdigheten kan inte, vara på samma villkor.
Det vi säger är lika värde och samma förutsättningar kräver sin friska individ och en ”medelsvensson” som har möjlighet att själv ta tillvara på samhällets förutsättningar.
Det har, långt ifrån alla.
Den som är psykiskt sjuk, eller har diagnoser som kräver sina rutiner och vardag, har ingen möjlighet att känna delaktighet.
När vi slopade en stor del av det psykiatriska boendet, som vi kallade institution, tog vi bort en form som klingade ”illa” i våra öron, men vi tog samtidigt bort trygghet, gemenskap och boende för många inom psykiatrin.
Vi anpassade efter en frisk människa, men drog undan mattan under fötterna för den som hade behovet.
Vi kan därefter vittna om mycket ensamma personer, som i sin isolering blir allt sjukare och kräver mer och oftare insatser.
Vi kan därefter vittna om att en stor del av våra uteliggare, är hemlösa eftersom de inte klarar ett eget boende. Den stora alkoholkonsumtionen är i det stora hela en ren självmedicinering eftersom man inte själv har insikt för vilka behov man har. Sprit är lättare att få tag i och ger den avdomnande känslan som eftersträvas.
Dag och natt, behöver en psykisk sjuk person ofta sällskap. Eller ensamhet i sällskap. Som en person talade om för mig att ” i mitt boende har jag alltid sällskap, fast jag vill vara själv. Men jag klarar inte att vara ensam men jag har dörren på glänt till mitt rum och då känns allt så bra…..”
Psykiatrireformen innebar att brukaren skulle ha eget boende, med boendestöd. Mobila jourteam och tillgänglig vård på vårdcentralerna.
Det fungerar inte, och om vi dessutom ser över den ekonomiska och mänskliga situationen så är det totalt ohållbart.
Psykiatrin innebär ett tillstånd 24 tim per dygn, och att behöva få ”toppar och dalar” gör brukaren bara mer sjuk.
Om vi frångår vår känsla för ”institution” och i stället förklarar det som boendeform med stöd, så börjar vi komma på rätt väg.
Vi behöver ta itu med detta på ett sunt sätt, och inse att alla inte har samma förutsättningar för att klara ett liv som ska spegla en frisk människas vardag, boende mm.
Vi måste arbeta efter att alla är lika, men ändå så olika och förändrar förutsättningarna.

Läs gärna RSMH:s hemsida (Riksförbundet för social och mental hälsa)

Vänligen Liza

Höstar är starttider för allt, det mesta och hur hinna...

Hösten har en förmåga att väcka känslan för en massa nystart. Vissa har första Januari som nystartstillfällen, men jag tycker att höstar knäcker med hästlängder.
Nystart för alla som ska börja skolan, banta bort sommarkilon, planera vinterresan, börja söka nya jobb mm mm mm
Mitt problem är, att det börjar så mycket spännande saker, och helst vill jag hinna med allt! Men naturens lag säger att det inte går. DET, gör mig oerhört frustrerad.
Jag har ännu inte kommit på lösningen för att dämpa lusten att hinna så mycket som möjligt, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det?
Politiken, åh vad vi har att göra! Ett kul, tungt arbete där informationsflödet aldrig sinar av mätningar, statistik, ordkrig, glädjeskutt...... och det är ett sjå att ens försöka hinna läsa en bråkdel........ men nog vill jag!
Attention, detta viktiga, intressanta och angelägna som jag försöker lägga ett grepp om för att samordna en struktur för att bidra till att tillgängligheten, upplysning och verksamheter ska kunna bli mer tydliga.....
Min familj.... ja inte kommer den på sista plats, men ibland känns det så när jag åker ifrån min älskade man, inte hinner spendera tiden i trädgården eller ens hinner tömma tvättmaskinen......
Det är så mycket som är roligt. Det är ett problem.
Men för att se det från ett vänligare perspektiv så ser jag också,
Vilken tillgång vi har i vårt Sverige. I det stora hela en härlig demokrati som vi har arbetat fram. Vi kan - och får, vara med i samhällsdebatten och den är inte bara till för några få.
Jag blir så otroligt glad, över att kunna vara delaktig.
Men saken kvarstår, hur rensar man i en agenda? På ett klokt sätt? Där har jag verkligen något att lära mig. För jag vill så gärna vara med....
En mycket funderande Liza

återinför skolans trygga värn om eleven

Som jag nämnde tidigare, så går forskningen framåt när det gäller NPF. Och det är otroligt tacksamt att man numera någorlunda kan säga diagnosernas namn (ADHD, ADD, DAMP, Aspergergs, Tourette) efter att tidigare har dragit alla över en kam med samlingsord som "bokstavsbarn".
Och så var det, man trodde att det var endast barn, som hade diagnoser och att det växte bort.
Men, vi vuxnar har det fortfarande, och jag undrar hur många äldre människor det är som får sig en funderare över sig själva.
Man växer inte ifrån det. Men det kan ändras i takt med ålder, förutsättningar och att man helt enkelt lär sig att hantera det.
Om vi ser det ur ett ekonomiskt perspektiv, måste vi inse att det är dags att ta tillbaka den småskaliga klassrumstryggheten.
På sjuttiotalet, när jag gick i skolan fanns det OBS-klasser. En för killar och en för tjejer. Idag förstår jag vilken kategori unga det var som gick i dessa klasser. Jodå, jag gick där också.
Jag var inte särskilt busig, men jag hade en förmåga att synas jämt och ständig. Händer det något, så nog tusan stod jag mitt i högen även om jag inte var inblandad. Och inte nog med det, naturligtvis tillhörde jag ungdomsteatern och självklart knep jag alla roller som hade mest scennärvaro.....
OBS-klassen var egen begäran. Jag kunde inte för ett ögonblick koncentrera mig i en klass av 30 ungdomar, olika klassrum, håltimmar, skåp i en lång korridor, ett myller av elever, sockertoppar eftersom lunchtiderna kunde variera så kraftigt och min energi kunde ena stunden vara rusande för att i andra falla pladask.
Vi var tre klasskamrater som krävde att få gå OBS-klassen för tjejer, och det var det bästa jag har gjort.
Betygen blev inte lysande, men bättre. Ett eget klassrum med en handfull tjejer, egna bänkar med böcker och att slippa skåplivet, oron och känslan av att man aldrig visste vart man skulle vara.......
Min bästis Lotta Amnestål utbildade sig senare till journalist, och är idag presschef på svenska ridsportsförbundet.... bra jobbat tycker jag....
Vad jag nu antyder är att kostnaderna för personer med tydliga diagnoser är väldigt stora.
Man klarar inte den vanliga skolgången. En del gör det självklart, men alltför många gör det inte.
Det är nog så jobbigt för en vanlig elev. Det är en fullkomlig katastrof för en elev med diagnos.
Många elever går skolan utan att klara sig, får gå om, går ut gymnasiet utan tillräckliga betyg, kanske går ett extra år på individuellt program, slutar gymnasiet och får sätta sig på skolbänk efter skolbänk......
Några extra skolår, måste tära onödigt i stadskassan. Ta dessa pengar och använd dom istället där de kan förebyggas;

• Minska klassrummens elevantal
• Låt klassrummet vara en trygghet, inga onödiga rumsbyten
• återinför skolbänken så eleven har sin egen sfär
• låt varje klassrum ha skärmar som är lätta att sätta upp inför egna arbeten, prov mm för att ge möjlighet till koncentration
• inför frukost, lunch och mellanmål på bestämda tider. barn/elever har för många timmar mellan måltider vilket gör en uttömning av energi och ork
• ta bort godis, läsk, bullar och kakor från caféer på t ex gymnasier.
• återinför egen matlagning på skolorna för att höja kvalitet och smak.
• Återinför Fritt valt arbete från sjunde klass som bidrar till att elever utvecklar fritidsintressen

Några av de punkter jag av egen erfarenhet kan se skulle förändra i stor skala.

Ja, detta är en kostsam historia, men allt handlar om vart man beslutar att lägga de pengar som det kostar i vilket fall som helst. I det långa loppet vet jag att ett helt nytt tänk, egentligen en tillbakagång, skulle bli en mycket bra samhällsinsats.

Vi är alltid ivriga på att försöka lista ut vart fel ligger, när det egentligen är så fantastiskt uppenbart. Detta är inte det enda som kan förutsägas, men om det återkommer jag.

Varmt Liza

Gåtan bakom ADHD löst

I Dagens Nyheter kan man läsa att gåtan om ADHD är löst.
"Amerikanska forskare kan nu för första gången visa hur hjärnan fungerar hos personer med ADHD. Upptäckten kan leda till nya skräddarsydda behandlingar.
Eftersom jag har just det funktionshindret själv, är jag otroligt glad för att man under de senaste åren uppmärksammar NPF då det är ett problem för väldigt många människor.
Att tro att diagnosen är ett påhittat tillstånd, är en typisk attityd för många och den som har funktionsnedsättningen möts ofta av tvivel, och elaka kommentarer som "jojo, bra att skylla på....."

Det är ett funktionshinder som finns i olika former och i olika graderingar. Och mycket beror även på vad livet innehåller. Många vet knappt om att de har det, och andra får kämpa varje timme på dygnet.

Vi är olika. En del människor har dålig syn. En del har en dålig hörsel. Till det får man hjälp, och liksom en mängd andra diagnoser och tillstånd behöver man olika hjälpmedel. Det är egentligen inte konstigare än så.
Som politiskt aktiv får jag många samtal från likasinnade, i karriären och i blandade positioner.
Som aktiv i Attention Stockholms Län ser vi en utveckling, men samhället hänger trots det inte med.
Att ha NPF innebär att barndom, skoltid, vardagsliv, vuxenliv och arbetsliv ställer olika krav på hur man hanterar sin diagnos, och hur samhället faktiskt kan göra det mycket lättare.
Olika faser i livet kräver olika ting av en människa, liksom en syn eller hörsel eller andra diagnoser kan förändras.
Att ta hand om varandra i vårt samhälle, är en viktig del i välfärden. Att ta hand om varandra kan innebära ett lugnare samhälle och en kvalité för många människor, och inte bara ett fåtal.
Om vi politiker, med diagnos, fick fler resurser, eller åtminstone vara med i planeringen och diskussioner om hur samhällsinsatserna kan styras, kan jag lova att det skulle bli stora förändringar.
En för mig god förebild är Anna Kettner, vår landstingspolitiker i Stockholm som har visat att allting går, bara man får göra det på rätt sätt. Och det finns en stor mängd politiker och uppsatta personer som har samma diagnos. Anledningen är faktiskt att detta är personer med en enormt kreativitet. Det är det som är en stor bonus med diagnosen.
Journalisten och författaren Annika Sundbaum-Melin är en annan förebild. En kvinna som tidigare var Sveriges bästa rockjournalist och den som alltid förespådde melodifestivalens finaler. Med ett par böcker bakom sig har Annika visat en enorm styrka.
Jag ser fram emot att läsa och ta del av de uppgifter DN lämnat idag och hoppas att jag har fortsatt möjlighet att arbeta med dessa viktiga frågor.
Varmt Liza

Är du en partikamrat, vän eller en leende strateg?

När jag hade gått facklig-politiska aftonskolan i Norrtälje kommun, så var jag så otroligt taggad och enormt lycklig. Låter kanske banalt, men jag tyckte det var underbart med likasinnade som förde härliga diskussioner och vi var samlade och enade inför alla lärdomar, föreläsare och sammanhållning under ett intensivt år.

Hårt arbete, en gång i veckan som sög musten rejält, men oj vilken tid!

Jag kände mig också otroligt välkommen i partiarbetet. Genom detta engagemang har jag många intressanta bekanta, ett fantastiskt utbyte och en lust att vara en del av samhällets ansvariga.

Och jag vill så otroligt gärna ha kvar den känslan.

Trots mina dessa glada tillrop, finns det så många svarta stunder, som väcker tvivel, sorg, ilska och en stor portion ledsamhet.

Jag har under sommar läst ett antal biografier av Margaretha Winberg, Per Nuder, Göran Persson och Ingvar Carlsson. Och så boken "vänninan" av Eva Franchell. Det som slår mig är, alla har en stor, för att inte säga en enorm bekantskapskrets,,,,,,, men mycket, mycket få riktiga vänner. Och berättelserna speglar också en enorm ensamhet.

Vilken position dessa person än har och har haft, så har man inte kunnat lita på ens sina närmaste, jakten på positionerna har gått före.

Och ändå signalerar vi om att det är så få som vill ha förtroendeuppdrag. Jag får det inte att gå ihop.

Men, jag har börjat förstå ensamheten, eftersom jag möter den även jag. Jag har valt att ha distans, eftersom jag har kommit till insikten om att en del av de leenden jag möter, döljer en strateg som säljer mig för en röst till sig själv.

Och jag vill inget hellre än att vinna valet, kunna ta del av det politiska arbetet, ha glädjefylld, ansvarsfylld relation till mina partikamrater.

Ja, jag vill också bli vald. Jag skulle med den mest absoluta glädjen få betalt för att jobba politiskt, och allra helst med strategi, och NPF och psykiatrin.

Men jag vill komma dit för att jag är jag, på ett schysst sätt.

Jag har straffats ett antal gånger för att jag klev av ordförandeskapet för LO sektionen i Norrtälje. Jag är gudatrött på att behöva återvända i försvar på något jag lämnat bakom mig.

För några dagar sedan fick jag höra att, anledningen till det Liza, är att du är kvinna.

För det straffas jag. Anledningen till att jag lämnade över klubban var att jag valde mellan politiken eller facket. något av de krävde tillslut ett starkare engagemang, och jag valde politiken. Beslutet kom med det, och att jag blev tillfrågad om att bli ordförande för Rimbo S-förening.

Betyder det att jag gjorde ett dåligt jobb? Att jag inte klarade av min uppgift?

Nej, men den strategiske lismande använder naturligtvis det som ett argument.

Tack för det, kära partikamrat.

Jag är dessutom tf ordförande för Attention Stockholms Län. Har jag det för att jag inte gör ett bra jobb?

Nej, jag har det för att det jag gör är bra, jag kan se framåt, jag kan planera, jag har en fallenhet för strategi och förutbestämdhet och jag är bra på att hålla en balans.

Nog om detta i sann Lizaism.

Valtider, nomineringstider.

Säg gärna att en person inte passar, eller att du anser att en annan person passar bättre. MEN, ljug inte, far inte med lögner och sälj inte din kamrat!

Vi ska, kunna konkurera med varandra, även som goda vänner.... att konkurera och samtidigt gratulera varandra borde väl vara en självklarhet!!

Att sen bli ledsen för att man inte kom längre, måste man få vara..... men var hyffsade mot varandra!

Lyft varandra. OM du "knycker" en idé eller ett tänk, är helt okej, men var så ödmjuk att du talar om vart källan kommer ifrån, GE VARANDRA CREDIT och responds.....

Jag har själv en stor mun som ifrågasätter mycket, men jag tar alltid ansvar för vad jag säger och vad jag gör. Många andra vänder bara ryggen till Hur ska vi då kunna jobba vidare?

Jag vill ha min politik, mitt arbete i en vändskaplig form. Man kan inte tycka om alla men man kan bete sig hyffsat....... vill du ha en nominering så helt okej, sälj dig själv för den du är men sälj inte en kamrat för att ta dig fram själv. I det långa loppet behöver vi alltid varandras kunskap och erfarenhet. Det ska vi ta tillsammans.

Jag vill känna glädje i att vara med i samhällsdebatten, jag vill ha möjligheten att driva frågor som gagnar välfärden, demokratin och solidariteten. Jag vill ha vänner i mitt arbete och jag vill att vi även utan fast vänskap, ska kunna jobba sida vid sida för att vinna valet, hållet det kvar och utvecka det som vi säger att vi står för.

En mycket givande bok jag ofta återkommer till är



En av de bästa som jag skulle vilja att både män och kvinnor läser.




Alexandra Einerstam skriver idag om ämnet nomineringstider, och är en lysande beskrivning.



http://hbt-sossen.blogspot.com/2009/09/nomineringstider-ar-morka-tider.html







Jag är en röd rosig, mycket stolt sosse, och jag vill absolut fortsätta att vara det.

Jag vill vara en god vän, och jag vill ha goda vänner och kamrater i mitt parti.
Om inte det går, så uppträd iallafall schysst, vi har så mycket att genomföra!!

Liza

Norrtelje tidning 3 september 2009

LÅT FLER ORTER BLOMSTRA


Norrtälje kommun växer och vi måste hålla lite bättre koll innan kostymen blir för liten. Alltså, Norrtälje stad som ska inrymma det bästa och det mesta.

Vi har en fin stad på alla sätt och vis, och självklart är det glädjande att även Norrtälje stads invånare nu dessutom ska få en fin boulebana.
Vi är en stor kommun, och det räcker inte för befolkningen att ha spridda aktiviteter och det ska kunna vara tillgängligt för alla.
I Rimbo har vi redan en fin boulebana, men nu kommer Norrtälje stads invånare att slippa åka hit.
Norrtälje kommun är för mig en metropol. Vi har nära till Stockholm och Uppsala. Hyggligt nära till tåg, flyg och båt. Vacker natur, lagom puls i stadsmiljön och fina strövområden.
Men målet är att göra det ännu bättre. Rimbo, Hallstavik och Edsbro måste komma med på kartan och tillåtas utvecklas i god takt med Norrtälje stad.

För oss här i Rimbo har vi fortsatt krav på att lösa badhusfrågan, och handbollsungdomarna bör liksom speedwayfolket få bli tillgodosedda.
Vi betalar vår andel skatt som ska räcka till mycket, men man måste ta med de övriga orternas intressen och inte bara fokusera på ett ställe.
Norrtälje stad har fiff och piff, vackra blomsterarrangemang och välkomnande skyltar. Vi här i Rimbo vill också ha fint och vi vill ha en inbjudande miljö för de turister och besökare vi hoppas få ta hand om här.
Det är till synes en stor orättvisa på fördelningen.
Jo, vi har fått bidrag till ett nytt stall, men det var helt enkelt på tiden.
Vi måste få igång våra övriga orter och erbjuda invånarna aktivitet, fritid och en god känsla för trivsel. Det är viktigt att folk vill bo här och det är viktigt för oss att företagarna trivs här och har underlag för sina verksamheter.
Ge oss lite mer, och låt även våra orter blomstra, utvecklas och vara trivsamma för boende och besökare.
Innan jag flyttade hit hade jag många gånger hört att " Rimbo är så tråkigt att kråkorna flyger upp och ner".
Den stämpeln tycker jag ska tvättas bort eftersom Rimboborna förtjänar så mycket, mycket bättre.

Elizabeth Sahlén Karlsson (s)
Rimbo Socialdemokratiska förening