När gränsen mellan hat-kärlek-beundran var hårfin.

Att ens fråga dig, vad du gjorde den där dagen är antagligen helt onödig. För det vet du.

Ja, vi återkommer ofta till vilken chock vi upplevde och vilken enormt smärta det fogade oss Svenskar, som trodde att vi vara fria fån attentat. Det fanns inte i våra tankar. Vi, ett fredligt folk, demokratiska och i full färd med att bygga upp vårt land med jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.
Inte skulle det kunna hända oss?

Och, hur mycket har vi inte ältat just detta?

Men det finns en uppgift i att älta och aldrig glömma. Uppgiften är att aldrig acceptera och aldrig lägga vilande i minnesbanken.

Varje gång ribban höjs för attentat, folkmord, terrorism mm måste vi älta det. Diskutera det, hålla vår inställning levande.
Vi accepterar inte, vi glömmer inte, vi avskyr det och vi motarbetar det.

Den morgonen, för 25 år sedan, bodde jag på Gotland, Min dåvarande make och jag hade kommit så långt som till en dotter, som skuttade upp ur sängen för att sätta på TV-n. Nej, det var inte en massa kanaler och tecknat på den tiden, men det var morgonprogram som var trevliga att titta på.
Jag låg gäspandes i sängen, och hör en nyhetsröst säga att Olof Palme är död. Mördad. Jag trodde att jag fortfarande drömde.

Vi var tysta mest hela dagen. Var och en i egna tankar. Det ville inte gå in. Att någon mördat vår Statsminister, att någon har markerat detta mord mot vårt land Sverige, att någon som inte accepterade en demokratisk ordning, tog detta våldsamma beslut.

Min "riktiga" pappa tystnade för alltid tror jag. Han som hade jobbat alla år på Handelsdepartementet och träffade alla politiker ofta, kunde aldrig förstå. Pappas sorg var inte talbar, men den var synbar.

Att hämta kraft och energi, är att lyssna på Olof Palmes tal. Retoriken ger inspiration. Att höra de återkommande orden Demokrati, solidaritet och jämlikhet är för mig ett mantra.

Det finns de som återkommer om det sk "palmehatet". Jag ser inget konstigt i det. En man som kämpar för allas lika värde, blir i kretsar inte populär. När kapitalisternas störste fiende så klart kan förklara varför alla är värda ett bra liv, med god lön jobb och skyddsnät, väcks ett hat för intrånget i en orättvis värld.
Men gränsen mellan hat-kärlek och beundran kan vara hårfin. För vem kan egentligen säga, vem man än är och vad man än tror på, att Olof Palme hade fel?

Sanningen är och var för många den största fienden.

Världen just idag, är ett inferno av människor som har tröttnat på orättvisor och förtryck.

Att kämpa för demokrati, rättvisa, jämlikhet och solidaritet har ett högt pris. Det är väldigt märkligt, att det finns ett så stort motstånd till det.

Jag kommer aldrig att förstå det och jag kan säga att jag kommer aldrig att vilja förstå det.


Varmt Liza

Desperat läge i valberedningen? Vems omdöme är det?

Enligt Expressen är det ett desperat läge i socialdemokraternas valberedning.
Vilka uppgiftslämnarna är om det har jag ingen aning om, men jag är lite fundersam över sanningshalten i det.

Att det är ett mastodontjobb kan jag instämma i, men varför skulle det benämnas "desperat"?

Att det finns ett antal kandidater som bearbetas ser jag bara som en tillgång, och vad det gäller kritik mot vissa är inget ovanligt.
Det finns alltid något hos någon man inte uppskattar.

Jag tycker att vi har ett antal mycket intressanta namn och jag är glad över att det ger valberedningen ett gediget arbete med att försöka ta fram just den, som kommer att bli vår nye partiledare.
Det ska inte vara enkelt, det ska vara så genomtänkt och lyssnande som möjligt.

Jag har läst ett antal blogginlägg och artiklar om valberedningens arbete och likaväl kritiska som hyllade röster. Jag tycker nog att vi kan genomskåda att ingen har någon som helst direkt insyn i valberedningens arbete förutom vissa lösrykta uttalanden som vi intern får oss till livs allesammans som är aktiva.

Dock måste jag fundersamt klia mig i huvudet över de som "briljerar" och de som verkar ha en personlig "vendetta" över kandidater. Sånt syns också, och jag noterar lite ledsamt över att jag känner en stor besvikelse över ett antal partikamrater.

Vår öppenhet är viktig, vår dialog är viktig, vår demokrati är viktig, men nog finns det väl gränser för det personliga engagemanget som lämnar spår av bitterhet?

Jag kan själv, och har själv i ett antal blogginlägg varit kritisk mot en hel del arbete inom partiet. Men jag vill poängtera att jag ser hur vi organisatoriskt behöver förändra situationer som jag känner att vi felaktigt hamnar i mellan varven.


Vi kan vara ack så onöjda med ett antal val av personer, men å andra sidan måste vi acceptera att folk har röstat på det viset.

Vi får heller inte skrämma bort varandra, det ska vara roligt, spännande och intressant att vara politiskt aktiv. Tunga stunder finns det gott om i allafall.

Vem vår kommande partiledare blir har vi inget facit på ännu. Jag stödjer Mikael Damberg och det står jag för. Det behöver inte betyda att jag tycker att andra är dåliga. Men jag tror att det är viktigt att framhålla vem man gärna skulle vilja se, istället för att spy galla över någon man inte önskar ska inta "positionen".

Nej, jag har inte glömt yttrandefriheten för oss alla. Frågan är bara vad vi sitter och yttrar egentligen, och vem gagnar det?

Varmt Liza

Rovdjursdebatten är svår, och i många delar.

Jag bor i utkanten av Rialareviret. Vår vargfamilj som förra året utökades med 4 valpar, förväntas få en kull i år igen.
Från någon strövandrad varg genom åren, kan det under detta år helt plötsligt bli 10 vargar i området.
Det känns svindlande, när man inte är van vid rovdjur utanför dörren.
Innan jag sätter prägel på mitt eget tyck, vill jag gärna dryfta det jag kommit på. Nämligen att just rovdjursdebatten, är som en uppskuren tårta. Hur många "bitar" som helst, med skiftande ingredienser.
Åsikterna är nämligen så skilda, att jag tror att man alltid kommer att ha svårt att jämka till hur man ska hantera frågan.

Följande är bara en bråkdel;

• De boende. Fysisk rädsla för vargen. Framförallt barnfamiljer.
• Rädsla för att det ska hända våra husdjur något. Hundar och katter är ju våra familjemedlemmar.
• Tamboskapen. De som har framförallt lamm som är mycket oskyddade.
• Kor och hästar har något mer styrka, men ligger i farsonen för större flock.

Självklart, att vi måste ha en enorm respekt för att folk i själ och hjärta är rädda om sig själv, sina barn och sina djur.

Jägarna.

• Rädsla för att jakthundarna ska gå åt.
• Ovilliga till "konkurrens" om skogens vilt.

Övriga

• Varghatare.
• "Utrotare", som aktivt åker runt och försöker spränga lyor.
• Vargälskare.
• "Förvararna" som sätter ner foten för att vargen ska få vara kvar.

Säg mig, hur ska man kunna mötas?

En stor del av ovanstående har jag full förståelse för. Andra inte, och jag skulle verkligen vilja skala bort en kategori, för att ta diskussionen till en hanterbar nivå.

Våra diskussioner och arbeten för hur vi ska hantera närheten av rovdjuren måste följa en skala av "hur får var och en plats, utan att störa varandra".

Människor som bor granne med rovdjuren, måste få god insikt i hur läget ser ut. Man ska inte behöva vara rädd för att släppa ut sina barn eller husdjur. Med en lagom stor stam, räcker området till för alla.

De som har boskap av något slag, måste få ekonomisk hjälp för hägn mm för att skydda djuren.Det borde inte ens vara någon diskussion om det, det borde vara en självklarhet. Rovdjuren ska inte ens ha ett serverat bord, utan ha sin mat från skogen.

Det är ett faktum, att när vi kommer till jägarnas åsikter, som det inte blir hanterbart längre.

Jag ska därför redan nu tala om att jag är själv "jägardotter", och tycker mig ha en rätt så god insyn i hur diskussionerna går.

Jägare vill inte ha konkurrens i skogen. Så är det. Till min jagande familj i Västergötland ger jag "hundförbud" i skogen när det finns varg där. Lämna jycken hemma, riskera inte din vän. Jag vet, mer än väl, att jycken blir en ledsen jycke, när han inte får springa i skogen och jaga.

Jag skulle dock önska, att jägarna hade en mer konstruktiv förklaring till, varför de känner sig besvärade av vargar. Motiveringen att man inte har några rådjur eller älgar kvar att skjuta, ter sig tyvärr som att man har blivit av med sin hobby.

Den punkt jag är kritisk mot, är inte så svår att lista ut. Varghatarna är som "hulliganer" som inte ens kan förklara sitt beteende.

Jag tror, att ska vi ta debatten på en bra nivå, är det just de boende i områden vi ska lyssna på. En konstruktiv diskussion, en öppenhet om hanteringen och en självklarhet att försöka hålla stammens antal i nivå till att just kunna leva som "grannar".

Och, ekonomiskt stöd för att skydda tamboskap.

Jag själv tycker att det är svindlande och spännande med vargarna. Å andra sidan står dom inte precis utanför dörren. Min äldsta dotter har fram till nu bott i området, och hon får inte gå i skogen själv för mig. Klart att det känns lite kusligt! Även, om jag personligen inte är rädd så tar jag stort hänsyn till andras rädslor.

Jag kan istället plocka fram min enorma rädsla för björnar. Jag får frossa bara jag ser en nalle på skansen, och jag tycker det är läskigt att vi faktiskt har några stycken här i Roslagen.

Det finns alltid något om rovdjursdebatten att diskutera. Det viktiga är, att vi gör det med respekt.

Varmt Liza

Socialdemokratisk öppenhet, folkrörelsens grund.

Det är klart att livet i den socialdemokratiska sfären inte har varit helt enkel sedan valet 2006.
Det var på känn redan innan förstås, men verkligheten gick upp för oss alla just då.
Visst är det en smula tjatigt, att vi hänger oss fast vid det men sanningen är att den chocken kommer att sitta i länge.

Nu har vi i ett antal år, grottat, diskuterat, vridit och vänt på ämnet och nu vill jag verkligen se en början på en framtid med att jobba med vår politik, istället för att sitta kvar i bubblan av självömkan.

Jag vill i allafall understryka, hur viktig den här tiden har varit och hur viktigt det har varit med den öppenheten många av oss har haft.

Jag kan börja med att säga, att vi kan inte på några som helst villkor kan komma ifrån den enorma makt media har.
Det är en sanning att säga oroligt, när vi kan förutspå resultat efter medias inställning och förstå vem man tycker ska gå segrande ut.
Samtidigt måste vi ta en funderare över, hur det kan komma sig att media har en sån stor makt mot den enskilde medborgaren, och hur det kan komma sig att man faktiskt KAN förutspå medias strategi.

Med det vill jag även tillägga värdet av tryckfriheten, och värdet av att vi i vårt land har möjligheten att värna om den.

Men, som "förlorare" tänker jag i nuläge inte gå in på det. Att lyfta den diskussionen passar bättre när läget är för oss ett i seger. En förlorare är alltid sedd som en gnällare, och det är onödigt.

Det har och är många bloggare och uttalanden från våra aktiva. En del har öppet undrat över om vi inte gräver vår egen grav, som kritiserar oss själva och våra egna så hårt?
Jag vill istället påstå, att vi har en bättre öppenhet än på mycket länge, och vi är många som vågar ta diskussionen för att på alla sätt med krafttag få socialdemokratin på rätt köl.

Att lyfta frågorna och ta det på ett sätt som får medborgarna att medverka, är en viktig del av vår socialdemokratiska kultur i grunden, som måste återinföras. Det har vi gjort nu och jag är mycket stolt över det.
Socialdemokratin är en folkrörelse, och i en folkrörelse ska alla ha en möjlighet att delta aktivt, i diskussioner eller åtminstone ha möjlighet att följa den.

Det har varit en hel del undringar om varför vi har gjort personfrågor i många situationer, såsom partiledare och förtroendevalda i Landsting och Arbetarekommuner.

Det är i sig inte konstigt alls, förtroendeplatser hänger ju ihop med valda fysiska personer. Det är i så fall inte konstigt, att förtroendeplatser som kräver förändringar hänvisar även till personer.

Summan av kardemumman är, vill vi kunna ta del av partiets arbete, eller vill vi ha ett parti slutet med endast interna diskussioner?

Jag föredrar faktiskt det första och är glad över vårt mod att göra det.

Varmt Liza

Som man väljer får man skörda....

Vi måste ta bättre ansvar för hur vi röstar. Den saken ställer sig mer tydligt idag än någonsin.
Frågan är i vilken ordning vi röstar, protesterar och kritiserar. Hur gör vi rätt från början, och i vilket läge "öppnar vi käften" för att delge våra åsikter?

Det är inte en helt enkel procedur i valprocedurer. Vare sig inom de olika kommunernas partier, distrikt eller centralt. Den stora frågan just idag inför vårt kommande partiledarval är, hur mycket har våra medlemmar fått säga sitt?

Min kritik igår om medlemmens värde kan jag till viss del även försvara. Vi socialdemokrater var otroligt på och har varit mycket lyhörda under förra mandatperioden. Och det tror jag skedde i stort över hela landet.
Vi ringde, sökte upp och bjöd in medlemmar ideligen för att puscha på medverkan. Och, vi var många som tyckte att det var det roligaste vi gjort. Men det är ett stort arbete, vi är själva medlemmar som ägnar ledig tid till att vara lokalpolitiker.

Men när vi kommer till andra val, så glöms medlemmen bort, och det är oerhört viktigt att alla deltar.

Under nu min aktiva tid, kan jag helt klart säga att det sker alltför många val där man röstar på "kompisar".
Av naturliga skäl finns det olika grupperingar och det ger jag ingen kritik till i sig, det finns alltid några som agerar politiskt som man själv och som man pratar extra mycket med. Men därmed inte sagt att man inte bör rösta med förstånd i allafall!

Själv är jag noga med att prata med alla, för att få intryck av vad mina partikamrater har i "ryggsäcken" för att använda inför val.

Men, grupperingarna som röstar på varandra är en tråkig situation. Jag menar att man kan vara kompisar ändå, och behöver inte rösta på varandra där det inte passar bara för den goda sakens skull.

Jag har hört utryck som "ja jag tänker i allafall rösta på X för han/hon är min kompis".....
Är man trovärdig då?

Visst kan en kompisröst betyda att man faktiskt är övertygad om personens kapacitet. Självklart, de man har nära kan man ju. Men visst borde det finnas gränser?

Men varför lyckas det då? Ja det kan man fråga sig. Ofta är det personer i ledande position som också är starka i sin drivkraft. Då kan man föra fram den man vill.

Det blir så, i slutänden, att som vi röstar får vi skörda. Det gäller att ha civilkurage och mod till att föra fram kandidater man anser sig vilja ge en möjlighet till ett förtroendeuppdrag.

I dag skriver bla Johan Westerholm på Aftonbladet debatt. Läs artikeln och jag kan bara säga att jag skriver gärna under.

Problem nummer två, är just det som tas upp i ovanstående debatt. De personer som bygger sin yrkeskarriär på politiken.
Ja även vi i vår arbetarekommun har personer som endast arbetar med politiken och samlar uppdrag för sin försörjning. För en del, är politiken redan "blasé" och ger ett uttråkat intryck, men där försörjningen är så viktig att man hänger på i alla fall.
Visst kan man ha många uppdrag, det har jag, men man ska agera i sina uppdrag med lust och engagemang och dessutom ska man delge sina partikamrater det arbete man utför.
Det saknar jag, i många fall.

Där måste vi återigen lära oss, att som man väljer får man skörda. Personerna stöttas och frågan är då vad vi kan göra åt det?

Den ömtåliga kärnan jag vill åt är därför att öppnar man inte munnen i tid, säger ifrån starkt och framhäver sin åsikt verbalt i valtider, så kan det inte bli mer annorlunda än vad det är nu.
Det är faktiskt den bistra sanningen.

Varmt Liza

Kriskommissionens rapport - en nystart för socialdemokratin?

Idag ska rapporten vara helt klar och överlämnas till socialdemokraternas partistyrelse.

Det är egentligen lite intressent bara det, med tanke på att det är en partistyrelse som gungar, och klamrar sig fast vid vid sina positioner. Vi är många, som undrar varför modet att ställa sina platser till förfogande år noll? Det finns inget sådant mod, men trots allt, man måste följa gällande stadgar och rapporten skall därmed överlämnas på korrekt sätt.

Som aktiv politiker är jag inte helt så nyfiken, eftersom jag vet en hel del av vad som står i rapporten. Jag är egentligen mest nyfiken på hur man tar emot informationen, och om man ser till sig själv eller gör allt för självaste partiet.

Det kommer nämligen även lägga ribban för kommande val av partiledare. Hur modig är man i valberedningen, eller faller man tillbaka på säkra kort? Alltså man vet vad man har, men vet inte vad man kan få.

Jag säger det jag har sagt tidigare, att ställa sin plats till förfogande behöver inte betyda att man åker ut. Däremot har man möjlighet att förstärka den, genom att bli omvald. Men om man känner att man inte vågar ta den risken, är det ett tydligt tecken på att man är medveten om att man inte uppfyller kraven som positionen kräver.

Men den kommande rapporten då?

Jag har själv ett antal punkter som jag snabbt kan sätta finger på,

Socialdemokratin kan inte tas för givet, trots många års ledande roll. Den måste alltid kämpas för.

• Bra med vilja att driva partiet i position, men positionerna får inte bestå av närmaste vännerna eller enbart personer från huvudstaden. Landet är långt.


• Driv politiken i den egna ideologin, vi har tappat greppet.


• Hysteri för moderaternas seger, istället fär att driva vår politik, har man försökt forma en blek kopia av moderaterna, som egentligen har kopierat oss. Tredje kopian bleknar alltid det borde varenda människa begripa.


• In med Norrlandspartierna. Dom är röda och undrar vad tusan vi håller på med runt huvudstaden.


• Demokrati i alla leden. Ge Arbetarekommunerna en chans, delegera i god tid.


• Vart tog medlemmens värde vägen?


• Återgå till en stark ledande politisk debatt.


• Ta tillbaka frågor vi har släppt. Största misstaget var att släppa tandvårdsreformen. Där stack en av grundpelarna till vår välfärd.


• Personer som anses för "gamla" är ett skitsnack. Titta på leveransen av politiskt värde.
• Därmed inte sagt att att man måste ha just en given plats, vi måste bli bättre på "överlappning" Unga idéer och äldre erfarenheter.


• De som inte kan vara med, kan vara mentorer. Jan Eliasson skulle vara en enorm tillgång som rådgivare. Varför har vi så få sådana?


• Fackföreningsrörelsen har sedan länge börjat haverera. Vi måste göra allt för att stärka den. Har man glömt bort att det är navet, grunden till den socialdemokratiska föreningsrörelsen?


• Ta tillbaka våra andra rörelser, att tala om villka de är! HSB, Folkets park, Folkets Hus mm mm det är socialdemokratin som står för det och glöm inte att visa det
• För en tid sedan sa en klok facklig-politisk kamrat under ett möte, att man ska försöka ta ner alla ord till ett. Som t ex demokrati, solidaritet, välfärd, jämställdhet mm.

Efter ett långt tänk, har jag kommit fram till vilket ord som täcker allt.

SOLIDARITET

Varmt Liza

Om jag får som jag vill i partiledarvalet - är jag nöjd då?

Det är med en viss dramatik som arbetet med socialdemokraternas kommande partiledare pågår.

Vi är många, som höjer rösterna för denna oro av spel för gallerian, där man helt glömmer bort det demokratiska värdet i ett val.

Samtidigt som vi funderar över receptet för att engagera medborgare, blundar vi för det faktum att vi river det i tusen bitar, när vi inte låter processen ta lite längre tid för att ge demokratin en bra chans.

Den här gången vill man visa, att man minsann inte har en förutbestämd "kronprins eller kronprinsessa".

Därför är rummet för val, i ett slutet sällskap, som förvisso hör sig för runt, men som kommer att ta det stora ansvaret att ta fram en person för nominering.

När vi så kommer till den extra partikongressen, är det i princip bara formalia kvar, där en person står i centrum för en röst.

Vart tog demokratin vägen i den socialdemokratiska ideologin då?

Vi är många, som ifrågasätter hur vi har undvikit att låta våra medlemmar känna ansvar och deltagande i processen.

Jag har visserligen haft möjlighet att tala om vem jag önskar se som partiledare, men jag kommer inte känna mig nöjd även om så blir fallet, om jag inte ser att vi alla har fått deltagit.

Jag vill ha en smula längre tid för att hinna ge mina medlemmar i min förening möjlighet att säga sitt.

Jag vill se ett antal personer nominerade, och jag vill därmed att dessa ska presentera vad och vilken politik de värnar för och framför allt hur deras politiska linje i stort kommer att se ut.

Jag vill ha alternativen, så att den som blir vald, blir det för sin egen skull och inte för att en ytterst liten grupp har "roddat fram".

Och jag vill att personerna som är nominerade, ska få kämpa lite för att visa sitt engagemang och vilja.

Vi säger alltid, att vi ska lära oss av misstag.
Men när ska vi börja säga, att vi faktiskt har lärt oss av våra misstag och börjar göra helt rätt från början?

Politik är inte helt så enkelt, eftersom det är ett stort ansvar.

Det ansvaret ska vårdas med största respekt, och respekten heter demokrati.

Varmt Liza

Gör vi en demokratisk blunder....?

Jag känner en stark oro för närvarande huruvida den demokratiska ordningen fullföljs.

Valberedningen för vårt Socialdemokratiska parti åker nu runt i landet och träffar de olika arbetarekommunerna för att informera och bilda sig en uppfattning inför valet av vår kommande nya partiledare.

Gott så, ut och lyssna och samla tänk.

Men, det demokratiska maskineriet är långt, det vet vi och det är egentligen inget fel i det för när många ska tillfrågas tar det tid. Men hur många har vi frågat? Hur många medlemmar har vi nått?
Jag tror att maskineriet behöver oljas upp, för det går ojämt. Först tar det lång tid, mer tid igen och till slut ska allt hända i en rasande fart.

Jag är själv ordförande i Rimbo Socialdemokratiska förening, och är det något jag lärt mig så är det att när nåt ska göras ska det gå väldigt snabbt. Så snabbt, att vi ofta inte hinner ha en diskussion med våra medlemmar.

Visst, vi har vetat ett tag att vi ska få ny partiledare, och borde kanske ha tagit tag med egna initiativ, men om man inte vet hur proceduren kommer att hanteras är de egna initiativen inte alltid så lätta.

Man får inte glömma, att alla vi lokalpolitiker ägnar större delen av vårt engagemang på ideell basis, vilket betyder att vi faktiskt behöver den "serven" att andra, som centralt har betalt för att arbeta med frågorna, gör en bra mall för tillvägagångssätt.

Jag hade velat att det hade sett ut på följande sätt;

• Signal och att en ny partiledare ska väljas på ett extramöte.
• God information (som vi förvisso fått) med datum för extrakongress, val av ombud mm.
• Djupgående presentation av hur, vi ska gå tillväga.
• Datum för när Distriktens Ordföringar ämnar ha möte för att ha tänk och info om hur klimatet är i den egna Arbetarekommunen.
• Tidig information om att valberedningen ämnar besöka Arbetarekommunerna.

På det viset, skulle det underlätta för oss i vårt arbete eftersom vi ska vara medlemmarnas informatörer.

Om detta hade varit lite smidigare hade jag i min förening i ett tidigt skede;

1. Kunnat skicka mail och brev till medlemmarna om uppmaning om ett extra medlemsmöte.
2. De som inte kan delta, har möjligthet att ringa eller maila ett tänk.
3. Vi i vår Arbetarekommun skulle ha kunnat hinna med att anordna ett representationsmöte eller medlemsmöte för diskussion och information för medlemmarna.
4. Vi hade tillsammans kunnat enats om ett antal intressanta namn.
5. Vi hade hunnit med att ge vår AK-ordförande mandat, för att ta med sig namnen till distriktsmötet.
6. Och det absolut viktigaste, Vi hade kunnat agera bättre i en demokratisk ordning!

Jag känner mig alltså en smula besviken över, att jag inte tidigare fick de "verktygen" jag skulle ha behövt för att utföra min del av medlemsansvaret bra.

Och, en annan viktig aspekt, den valde partiledaren blir vald för den person han/hon är och att det inte är bara ett litet antal personer som har tagit det beslutet.!

Medlemmens värde, måste stärkas och demokratin tas på största allvar. Jag tror att det är receptet på ett ökat engagemang.

Liza