När gränsen mellan hat-kärlek-beundran var hårfin.

Att ens fråga dig, vad du gjorde den där dagen är antagligen helt onödig. För det vet du.

Ja, vi återkommer ofta till vilken chock vi upplevde och vilken enormt smärta det fogade oss Svenskar, som trodde att vi vara fria fån attentat. Det fanns inte i våra tankar. Vi, ett fredligt folk, demokratiska och i full färd med att bygga upp vårt land med jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.
Inte skulle det kunna hända oss?

Och, hur mycket har vi inte ältat just detta?

Men det finns en uppgift i att älta och aldrig glömma. Uppgiften är att aldrig acceptera och aldrig lägga vilande i minnesbanken.

Varje gång ribban höjs för attentat, folkmord, terrorism mm måste vi älta det. Diskutera det, hålla vår inställning levande.
Vi accepterar inte, vi glömmer inte, vi avskyr det och vi motarbetar det.

Den morgonen, för 25 år sedan, bodde jag på Gotland, Min dåvarande make och jag hade kommit så långt som till en dotter, som skuttade upp ur sängen för att sätta på TV-n. Nej, det var inte en massa kanaler och tecknat på den tiden, men det var morgonprogram som var trevliga att titta på.
Jag låg gäspandes i sängen, och hör en nyhetsröst säga att Olof Palme är död. Mördad. Jag trodde att jag fortfarande drömde.

Vi var tysta mest hela dagen. Var och en i egna tankar. Det ville inte gå in. Att någon mördat vår Statsminister, att någon har markerat detta mord mot vårt land Sverige, att någon som inte accepterade en demokratisk ordning, tog detta våldsamma beslut.

Min "riktiga" pappa tystnade för alltid tror jag. Han som hade jobbat alla år på Handelsdepartementet och träffade alla politiker ofta, kunde aldrig förstå. Pappas sorg var inte talbar, men den var synbar.

Att hämta kraft och energi, är att lyssna på Olof Palmes tal. Retoriken ger inspiration. Att höra de återkommande orden Demokrati, solidaritet och jämlikhet är för mig ett mantra.

Det finns de som återkommer om det sk "palmehatet". Jag ser inget konstigt i det. En man som kämpar för allas lika värde, blir i kretsar inte populär. När kapitalisternas störste fiende så klart kan förklara varför alla är värda ett bra liv, med god lön jobb och skyddsnät, väcks ett hat för intrånget i en orättvis värld.
Men gränsen mellan hat-kärlek och beundran kan vara hårfin. För vem kan egentligen säga, vem man än är och vad man än tror på, att Olof Palme hade fel?

Sanningen är och var för många den största fienden.

Världen just idag, är ett inferno av människor som har tröttnat på orättvisor och förtryck.

Att kämpa för demokrati, rättvisa, jämlikhet och solidaritet har ett högt pris. Det är väldigt märkligt, att det finns ett så stort motstånd till det.

Jag kommer aldrig att förstå det och jag kan säga att jag kommer aldrig att vilja förstå det.


Varmt Liza